Janne,
Din bok är utomordentligt bra skriven (jag är normalt försiktig med orden). Den har en skön balans mellan fakta, dina egna beskrivningar, underbart autentiska och andra bilder, faksimiler, snyggt redigerad och den innehåller humor och politiska avslöjanden.
Radio Nord var inte enbart en milstolpe inom den svenska etern - den var också en braständare för en snabbare utveckling av Sveriges Radio. Det som det dåvarande etablissemanget ondgjorde sig över framstår i historiens ljus som en liten beskedlig radiostation som ville sprida glädje och sända oförargliga nyheter. Att den också ville tjäna pengar är ingenting att orda om.
Men under min stalinistiska period var detta något verkligen skumt och skulle bekämpas! Jag ska erkänna att jag tillhörde etablissemanget vid den tiden. Jag stod på Statens sida. O, ja. Vid närmare eftertanke minns jag inte exakt hur jag tänkte annat än att Staten hade rätt. Det räckte för mig.
”Här ska inte sändas något kommersiellt skit från Östersjön. Ligga där och guppa och göra sig märkvärdig. Dessutom har skutan någon sorts bekvämlighetsflagg och dessutom Jack och compani: Känner ni inte till att i Sverige har vi INTE reklamradio! Den är förbjuden! Och hör sen!” Vi har Sveriges Radio och den räcker mer än väl sa jag högt men tänkte själv: Vilken dålig musik Sveriges Radio har.
--
I dag skäms jag, Janne, över mitt ursinniga motstånd mot Radio Nord. Ursinnigt? Ja, det är rätt ord. Rent av hatiskt ibland. Jävla skitstation - ungefär så tänkte jag. På olika sätt argumenterade jag mot denna förskräckliga kommersiella skräpstation som i ledningen dessutom hade en kille med ett efternamn som jag hade svårt att stava till.
(…)
Ur motståndet mot Radio Nord kan man skymta rasistiska tillmälen, framförda av, naturligtvis, höga företrädare för Staten med Håkan Sterky och Per Eckerberg i spetsen.
Curt Carlsson, journalist, Hisingen, via email
