Under många år hade journalisten Jan Kotschack förvarat lådorna med pappan Jack Kotschacks klippböcker på sin vind. Och under alla dessa år fick han frågan varför han inte skrev berättelsen om de dramatiska månader då pappa Jack sänder Radio Nord från piratskeppet Bon Jour i Östersjön 1961-1962.
Ungefär samtidigt som Sveriges Radio börjar överlåta mycket av innehållsproduktionen till fristående produktionsbolag, är tiden inne. För trots att boken Stick, iväg Jack (med bonus-DVD) handlar om ett 50- och 60-tal som kännetecknas av visioner om radioegna upplevelser, är det en berättelse om kampen mellan monopolet och den fria radion.
Till slut tvingas den frie ner på knä inför politruken. Lagen har nummer 278, ”med förbud i vissa fall mot rundradiosändningar på öppet hav”. Och idag ligger fartyget på havets botten utanför fyren Long Sand.
Det är en text med flera lager. Ett porträtt av en far som författaren ser upp till med reservation, en välgrundad kritisk analys av socialdemokraternas mediepolitik, en debatt om underhållning och kvalitet där vänstern ser den ”onda kommersialismen” personifierad i Radio Nords tablå och inte minst ett virvlande dokument om amerikanska investerare och en båt som trots full storm försöker sända ett anständigt program.
Vem var Jack S Kotschack (1915-1988), den finske invandraren med det lustiga efternamnet? Tennisstjärna, snajdare med sportbil och James Bond-klocka, en filmproducent som syns med en grogg i ena handen och Marilyn Monroe i armvecket, en kapitalets futurist som aldrig kollar i backspegeln.
Här är själva problemet och den övergripande poängen i Jan Kotschacks text. En reklamfinansierad, rörlig rundradio mixar Topp 20-listor (Presley och Lill-Babs) med korta inslag ställs mot en tyglad statsradio med föredrag och klockspel. Ungdomskulturen mot bildningskulturen.
Redan i starten står det klart att Radio Nords estetik bygger på antagandet att bra radio görs med lyssnarnas medskapande. Stationen lägger till något extra i sin relation till lyssnarna; maskerader, twisttävlingar, nästan vad som helst som går i underhållningens tecken.
Men Kotschack, vilket författaren också gärna återkommer till, förstår inte rävspelet bakom besluten. Istället går han rätt ut i sändning.
En slutsats är att Sveriges Radio, kommersiell radio och försäljningen av frekvenser antagligen skulle ha sett annorlunda ut idag om inte Radio Nord med sin blotta existens hade tvingat fram en attitydförändring. Policyn kändes inte utmanande utan hotande. Sveriges Radio svarade med en egen ministerstyrd plattvändarradio: Melodiradion. Det är i stort sett Jan Kotschacks slutsats.
Är man som jag född på 50-talet fungerar berättelsen dessutom som en tidsmaskin. Kvällarna vid mellanvågen och den gamla Radiolan som lyste som en finlandsfärja i mörkret. Mest är det rösterna jag saknar. Rösterna som på något magiskt sätt letar sig över havet, in i en tunn tråd, till ett hyreshus i förorten, och strålar rakt in i mig.
Mikael Strömberg i Aftonbladet 8 mars, 2010
