Jag minns ännu hur tyst det blev i radion strax efter midnatt lördagen den 30 juni 1962. Radio Nord hade slutat att sända. Svenska staten hade vunnit kampen om etern. Då hade Radio Nord funnits och sänt sedan klockan 10.00 den 8 mars 1961.
Jag minns hur jag byggde antenner för att först få in Radio Luxemburg och sedan Radio Nord och till slut kom på att om jag kopplade ihop huset plåttak med radion så blev det hyfsat. Jag minns också hur jag vid en skolresa till Stockholm fick se Broddmans skylt. Broddmans fanns. Och är det någonting som människor i dag minns så är det reklamen: Broddmans, Broddmans, Broddmans, för allt i foto.
Nu finns boken om Radio Nord, Stick iväg Jack - Historien om Radio Nord, en älskad och oönskad station och om ett annat Sverige, skriven av Jan Kotschack, son till den då så beryktade piraten Jack. Jack S Kotschack kom från Finland och gav sig snabbt in i olika affärer. Den affär han blev mest känd för är Radio Nord. (...)
Vid tiden innan Radio Nord hade ungdomen tappat intresset för en jazzmusik som glidit iväg från den dansanta stil som funnits. Rockmusiken hade tagit över. Fast egentligen spelade det ingen roll för Sveriges Radio sände knappt någon musik som passade den yngre generationen. Räddningen var Radio Luxemburg, en sändare som var fullt legitim och som ingen ens hade en tanke på att försöka stoppa.
När så en finsk flykting med några Texasmiljonärers pengar startade Radio Nord och sände på 495 meter mellanvåg, blev det liv i det S-märkta folkhemmet. Gammelstötarna med kommunikations-minister Gösta Skoglund i spetsen blev upprörda. Nu fick inte de bestämma vad folk skulle lyssna på. Radio Nord var tydligen jättefarligt och den svenska demokratin tycktes hotad. Boken ger inget svar på riktigt vad man var rädd för. Faktorerna var troligen många och inte alltid så väl underbyggda.
Tidningarna var på ledarsidorna emot Radio Nord, där var man rädda om annonspengarna. Annonsörerna var för, men alla vågade inte annonsera rädda för att stöta sig med staten. (...)
När den båt som är mest känd under namnet Bon Jour började sända blev det liv. Stationen skulle tystas. Boken ger en skildring om försök till ministerstyre, om det inte rent av var ministerstyre. Det lär till och med på allvar ha talats om att båten skulle kapas. Till slut blev det prestige, inte minst för Gösta Skoglund, båten måste bort.
Visst kanske Jan Kotschack skriver lite i egen sak, det är ju sin egen far han skriver om, men nog tycks det mig som att det mesta är både väl och sakligt skildrat i en bok, som inte är kronologisk, utan hoppar en del och har en del upprepningar, liksom för att ta sats för att föra historien framåt. Det tycks också finnas lite bitterhet i boken och det är i så fall fullt förståeligt. Det var inte bara Radio Nord som var suspekt, även Jack Kotschack var suspekt i mångas ögon eftersom han inte riktigt passade in i folkhemmets standardramar.
Det är roligt att läsa boken och att minnas en svunnen tid och alla som inte var med kan också läsa boken och lära sig lite om ett annat Sverige och kanske undra lite över hur det kunde vara för inte så länge sedan.
Lennart Götesson i Dala-Demokraten
