Jack och fortsättningskriget

Jack var hela livet mycket upprörd över att de tyska myndigheterna, möjligtvis uppmanade av sina svenska kollegor, grävt fram en gammal nazistlag för att göra livet surt för Radio Nord. Han ansåg sig ha bevis för att det var svenska Telestyrelsen som, för att citera Jack, ”via tysk nationalsocialistisk lagstiftning” ville sabotera för ett ”helt legalt företag”.

      Jag måste bara ägna lite plats åt en sak som egentligen inte har så mycket att göra med den här historien, men som starkt präglade Jacks hela liv. En liten men unik sidoberättelse i den stora historia som är andra världskriget. Ett frontavsnitt där judar och tyska soldater stred sida vid sida.

När Finland hamnade i krig med Sovjetunionen 1939 hade det bara gått knappt 20 år sedan den lilla judiska befolkningen fått bli finska medborgare. Integrationen hade gått bra och självklart skulle också finländare av judisk börd göra sin plikt när nu fosterlandet var i krig.

Den judiska folkgruppen omfattade omkring 2 000 personer, bosatta i Helsingfors, Åbo och Viborg. De flesta var, precis som Jack, svensktalande. För de omkring 300 män som deltog i de två krigen mot Sovjetunionen så var detta ytterligare ett steg in i det finska samhället: de fick bättra på sin finska, umgås med soldatkamrater som kanske aldrig hade träffat en jude tidigare och, inte minst, visa att de först och främst var finländare.

Sommaren 1941 fick dock saken en alldeles speciell dimension, eftersom Finland och Tyskland blev allierade i det som kallas fortsättningskriget, mot Sovjetunionen. Den vanligaste förklaringen är att Finland ville ta tillbaka den mark (framför allt i Karelen) som man förlorat till Sovjet i vinterkriget. För Finland var två saker viktiga. Man stred inte tillsammans med Tyskland, utan var och en för sig mot en gemensam fiende. Finland avsåg också att stanna vid de gränser mot öst som gällde före vinterkriget, och alltså inte föra något expansionskrig. (Det finns historiker som menar att Finlands motiv inte alls var så entydiga, men det lämnar vi åt sidan här.)

För judar i en stor del av Europa var situationen förtvivlad, men de behövde i varje fall inte tvivla på att det tyska riket var deras fiende. De finska judiska soldaterna hamnade nu plötsligt på samma sida som Tyskland. De stod inför en dubbel prövning. Det gällde att överleva striderna, men vad skulle hända med dem om Tyskland vann kriget? De flesta hade sitt svar klart. Om Tyskland segrade så hade de ingen framtid, de visste vad tredje riket hade för planer för judarna.

Jack hade varit med i vinterkriget, nu kallades han in igen. Inte nog med att han stred på samma sida som tyskarna, han tvingades också till en nära kontakt. När hans trupp i två månader låg i reserv i Salla i norra Finland togs sex män ut för att bli förbindelseofficerare med tyskarna. Jack, som talade tyska, blev en av dem. ”Det är klart att jag reagerade våldsamt inombords,” sa han senare. ”Men vad skulle jag göra? Jag var soldat och gjorde min plikt.”

Från tiden i Salla tillsammans med tyskarna härstammar också den bild som finns i en av hans klippböcker. Fyra soldater, två tyskar och två finländare, står uppställda vid ett bordtennisbord tillsammans med två sjuksystrar. Bildtexten lyder: ”Militära bordtennistävlingar har hållits i Salla, medförande sensationen att ’icke-ariern’ J. S. Kotschack i finalen vann över Oberfeldwebel R. Matt. Trea blev Obergefr. V. Suse, fyra sergeant A. Illuka.”

På soldatnivå var kontakterna mellan de judarna i finska armén och deras tyska vapenbröder ibland ansträngd, men inte outhärdlig. Många judiska krigsveteraner har vittnat om att de aldrig gjorde några försök att dölja att de var judar. En kuriositet är att det under vintern 1942 inrättades en fältsynagoga vid floden Syväri i öst, definitivt den enda vid ett tyskt frontavsnitt under andra världskriget. Under ett års tid kom judiska soldater hit för att fira sabbaten.

I början av 1942 hölls den ökända Wannseekonferensen utanför Berlin där planerna för den ”slutgiltiga lösningen” av judefrågan drogs upp. De finska judarna, 2 300 namn, finns med i dokumenten från Wannsee. De skulle vid första bästa tillfälle samlas in och via Baltikum föras till Majdanek i Polen.

Så här i efterhand verkar det dock inte som om Tyskland någonsin ställde ultimativa krav på Finland om en utlämning av de finska judarna. Man måste tolka detta som att Finland ansågs vara en för viktig allierad för att judefrågan skulle tillåtas försämra relationerna. I enlighet med detta resonemang så måste det också ha funnits tillfällen då höga finländska statstjänstemän klargjort för tyskarna att man inte ville diskutera judarnas situation i Finland.

Så länge inte Tyskland förlorat kriget så levde dock Jack, och alla andra finska judar, under vad de uppfattade som dödshot. I mars 1942 besökte SS-chefen Heinrich Himmler Polen för att på ort och ställe inspektera flera koncentrationsläger. Sedan flög han vidare till Finland, där han stannade en vecka. Himmlers besök gjorde de finska judarna mycket nervösa. De förlitade sig dock på fältmarskalk Carl Gustaf Mannerheim, som sågs som en garant för att inget skulle hända dem.

I juni samma år flög Adolf Hitler till Finland för att personligen gratulera Mannerheim på dennes 75-årsdag. 11 minuter av deras samtal finns bevarade för eftervärlden, eftersom en finsk radiotekniker glömde att slå av bandspelaren sedan den officiella delen spelats in. Under de inspelade samtalen, där Hitler mest håller monolog, nämns inget om judarna i Finland.

Jack hävdade att det var Mannerheim personligen som räddat judarna i Finland. Min far hade också alltid en bild av Mannerheim på väggen i sitt arbetsrum, och bland hans efterlämnade papper finns ett kärt foto av Mannerheims besök i synagogan i Helsingfors.

I augusti 1942 var Himmler återigen i Tyskland bland annat för att diskutera leveranser av krigsmaterial och andra förnödenheter. Enligt många sagesmän kom då krav på judarnas utvisning upp. Två båtar låg färdiga i Helsingfors hamn för att effektuera saken. Men finske premiärministern Jukka Rangell avvisade Himmlers begäran.

Trots att Finland var allierad med Tyskland så instiftades aldrig heller några särskilda regler för den judiska befolkningen i Finland. Otvetydigt är dock att chefen för den finländska statspolisen (Valpo) Arno Anthoni hade goda kontakter med Gestapo, både i Talinn och Berlin. Tyskland erbjöd också Finland att ta hand om de ”främmande element” som Finland inte ville ha kvar i landet. Men initiativet låg hos de finska myndigheterna, Tyskland ställde inga krav.

De 150 judiska flyktingar som kommit till Finland 1938 stod under hård press. De hade flyttats bort från Helsingfors för att tyska soldater i huvudstaden skulle slippa möta dem och många hamnade också i arbetsläger på olika platser i Finland. Under förevändning av att de var kriminella skickades åtta judiska flyktingar den 9 november 1942 med båten Hohenhörn till Tallinn, därifrån sändes de vidare till Berlin och förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Endast en av de åtta överlevde. (Under senare år har det också framkommit att Finland sände drygt 2 000 ryska krigsfångar till Tyskland, av dem var 70 judar.)

Avvisningen av de åtta judarna i november 1942 väckte ett sådant opinionsmässigt motstånd i Finland att när en ny regering bildades i mars 1943 så var en av de första åtgärderna att förbättra situationen för de judiska flyktingarna i landet. Många slapp arbetsläger, och de kunde nu också ansöka om att bli finska medborgare – trots motstånd från statspolisens chef Arno Anthoni, som hela tiden hävdade att dessa flyktingar var att betrakta som säkerhetsrisker. På finska UD började man nu också göra upp planer för att förflytta de judiska flyktingarna till Sverige, något som blev verklighet 1944.

Både under och efter kriget hyllade Jack, och andra finska judar, fältmarskalk Carl Gustaf Mannerheim som folkgruppens beskyddare. Men så länge kriget pågick så var judarnas situation oviss; det fanns en rädsla för att finska politiker skulle hamna under så hård press från Tyskland att judarna måste offras för andra politiska mål. Det påstods också att i en sådan situation så skulle Mannerheim personligen se till att en båt låg redo i Åbos hamn för att föra de finska judarna i säkerhet i Sverige.

Det finska samhället kan vara stolt över att den lilla judiska befolkningen klarade sig så bra under kriget, men det är nog för enkelt att säga att det var Mannerheim personligen som gjorde den avgörande insatsen. Den politiska ledningen – och folket som protesterade mot utvisningarna av de åtta flyktingarna – måste också hedras.

Allt som allt deltog cirka 350 män och kvinnor av judisk börd i de två finska krigen, 23 män stupade. Tre personer gjorde sådana insatser under fortsättningskriget att de rekommenderades till Berlin för att få utmärkelsen Järnkorset. Läkaren, major Leo Skurnik, kapten Salomon Klass och sjuksköterskan Dina Poljakoff vägrade dock av naturliga skäl att ta emot sina medaljer.

Jacks umgänge med de tyska soldaterna slutade inte särskilt fridsamt. I uniform kunde han hålla sig lugn, prata om den gemensamma fienden eller spela pingis. På en permission i Helsingfors höll det dock inte längre. I ett slagsmål på restaurang Adlon i Helsingfors slog han en tysk kapten in i en spegel. Helt klart var det inte bra för en ”icke-arisk” finländsk soldat att ha gett en tysk officer och allierad på käften. Jack var dock rätt stolt över detta. Han hade i varje fall vunnit sin lilla privata fight mot Tyskland.