En alldeles egen röst: Sven Rydenfelt

I Sverige tyckte många människor lika, om de tyckte något alls. Så även i den offentliga debatten. En alldeles egen röst tillhörde Sven Rydenfelt i Lund. Från 1940-talet och en bit in på 2000-talet gav sig denne absolut orädde och totalt obundne skribent och tänkare in i alla sorters frågor. Han dömde ut den statliga bostadspolitiken på fyrtiotalet, och han förutspådde Sovjetunionens fall redan 1956. ”Somliga menar att endast ett tredje världskrig störtar Sovjetväldet, en tröstlös tanke. Om vi ger oss till tåls kommer det att rämna inifrån och ur dess grus och aska kommer ett nytt och friare Ryssland att resa sig.”

Rydenfelt angrep både socialdemokratin och de borgerliga partierna i olika sakfrågor, och föga förvånande fanns han i säkerhetspolisens hemliga åsiktsregister som han själv var med och avslöjade. I SÄPO:s rullor kallades Rydenfelt ”kritiker av välfärden”, en beteckning som kunde sättas på alla som inte höll med det regerande partiet. Tillsammans med Janerik Larsson skrev Sven Rydenfelt 1966 boken SÄPOs hemliga register om hundratusentals svenskar som av en eller annan anledning ansågs tillräckligt misstänkta för att registreras. Innan han dog 94 år gammal 2005 hann även Rydenfelt med att kritisera EU och EMU som han menade var ett organiserat försök att sätta marknaden och frihandeln ur spel.

När de stora tidningarna Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Stockholms-Tidningen, i februari 1960 hade dömt ut projektet Radio Nord som ett olustigt försök att utnyttja en lucka i lagen så skrev Sven Rydenfelt den 11 februari 1960 en artikel i Expressen. Artikeln är i sitt innehåll absolut unik för denna tid, och för de kommande åren. Jag återger den här i sin helhet.

Radiomonopol och piratsändare

Av fil dr Sven Rydenfelt, Lund

Sedan något år kan vi i Skåne lyssna till ”Radio Merkur”, en s k piratsändare, som från ett fartyg på internationellt vatten någonstans mellan Skåne och Själland sänder program med huvudsak musik och med inslag av reklam. Såvitt kan bedömas har företeelsen gått tämligen spårlöst förbi och ganska få människor tycks regelbundet lyssna på dess program.

När ett meddelande nyligen utsändes, enligt vilket planer på ett liknande företag i Stockholms skärgård föreligger, har detta emellertid försatt vissa stockholmstidningar i ett tillstånd som liknar panik. Organ som tidigare indignerat protesterat mot de egenmäktiga sovjetryska utvidgningarna av territorialgränsen uppmanar nu kommunikationsministern mer eller mindre förtäckt att vidtaga liknande åtgärder för att stoppa ”ofoget”. Tyvärr kan man inte värja sig för intrycket att omsorgen de egna annonsintäkterna betytt mer för ropen på kraftfulla ingripanden än omsorgen om frihet och demokrati.

Skrämselförsök

Nog går det bra långt när man försöker skrämma med att nästa steg i utvecklingen kan bli en rysk propagandasändare utanför svenska östkusten. Den som skriver så måste ha mindre tilltro till den svenska demokratins hållfasthet gentemot kommunistisk propaganda än ryssarna. Ty hade de ett ögonblick trott att de kunde erövra Sverige med hjälp av radiopropaganda så hade vi givetvis för länge sedan haft inte en utan en lång rad dylika sändare i Östersjön. Ingen hade kunnat hindra dem.

Ett statligt radiomonopol, sådant vi har i vårt land, är och förblir utifrån såväl frihetliga som demokratiska utgångspunkter en betänklig sak. På praktiskt taget alla övriga områden anser vi det både riktigt och självklart att vi har marknader där säljare konkurrerar om köparnas gunst och där dessa fritt kan välja mellan utbjudna produkter och tjänster. Det är detta vi kallar det fria konsumtionsvalet. Det viktiga är inte här att konsumenterna kan välja mellan olika utbjudna produkter. Det kan även konsumenterna i Sovjet. Det viktiga är att de genom sitt val via i ett fritt näringsliv kan styra och bestämma över produktionen och dess inriktning så att de varor tillverkas som konsumenterna vill ha. Det kan konsumenterna i Sovjet i mycket liten utsträckning göra.

Förmyndarskap

På radions och TV:ns område har vi kopplat av det fria konsumtionsvalet och marknadsmekanismen till förmån för ett statligt monopolsystem av rysk modell. Den svenske medborgaren, som anses ha förnuft och omdöme tillräckligt för att vid fria val välja riksdag och därmed indirekt regering, anses inte här kapabel att i en marknad fritt välja mellan olika radioprogram. Här sätts han plötsligt under förmyndare. Enligt den vanliga motiveringen skulle radio och TV-programmens kvalitet sjunka katastrofalt, om lyssnare och tittare finge större möjlighet än nu att via marknadsmekanismen påverka deras utformning. Rakt på sak: den helt övervägande delen av svenska folket pådyvlas en så dålig smak att de måste tvångsmatas med kulturellt högtstående produkter.

Är fri radio en kulturfara?

Till de kultursnobbar inom politik och press som resonerar på detta sätt, skulle vi vilja ställa följande frågor:

Varför anses det demokratiskt med ett politiskt system, där partierna lanserar program som gillas av så många medborgare som möjligt, men odemokratiskt med radioföretag som lanserar program som gillas av så många medborgare som möjligt?

Varför anses en fri press som en oersättlig nationell och demokratisk tillgång, men en fri radio som en kulturfara?

Varför anses det riktigt att vår demokratiska press för att få så stor upplaga som möjligt redigeras i överensstämmelse med allmänhetens smak och intressen, men fel om ett radioföretag utformar sina program i överensstämmelse med samma allmänhets smak och intressen?

Varför anses en kommersiell reklambetald press inte endast helt i sin ordning utan som det enda tänkbara i ett demokratiskt samhälle, men en kommersiell reklambetald radio som odemokratisk?

Varför anses det självklart att vårt lands i dag största frikyrkliga rörelse skall få hålla sig med egna tidningar, men samtidigt otänkbart att den skulle få hålla sig med egen radio?

Tveeggat uttalande

Till sist. För ett par år sedan förklarade den svenske radiochefen i en offentlig debatt att det svenska radiomonopolet främst ville tjänstgöra som en garant mot åsiktsförtryck och objektivt sörja för att alla åsikter fick möjlighet att göra sig hörda.

De tidningar som applåderade detta uttalande, skulle vi vilja erinra om att exakt samma motivering kan användas till förmån för ett statligt tidningsmonopol. Om pressen uppfunnits idag är det också i högsta grad sannolikt att den gjorts till ett statligt monopolföretag. Utan annonser. Och utan frihet. Alldeles som den sovjetryska pressen.

Rydenfelts frågor fick inget svar, han var en ensam röst i öknen. Som enda tidning kommenterade Dagens Nyheter artikeln dagen därpå i ett kort ledarstick. Inte helt oväntat hänvisade DN till beslut i riksdagen. ”Frågan är om en politik som statsmakerna i demokratisk ordning slagit in på skall respekteras eller inte. Den distinktionen synes hr Rydenfelt inte ha förmått fatta.”

Några andra reaktioner kom inte på Sven Rydenfelts inlägg, men Jack gjorde ett särtryck och sparade artikeln i hela sitt liv.