Pingstvännernas egna piratstation

Lewi Pethrus, den före detta vallpojken från Västra Tunhem i Västergötland, var en av 1900-talets stora svenska förkunnare, en karismatisk predikant av den typ som på 1800-talet kunde få svenska bönder att lämna allt för att leva nära Gud i t ex Jerusalem eller Bishop Hill i USA.

Redan under en båtresa utefter Norges kust 1902 hade den unge baptistpastorn Lewi Pethrus (född Petrus Lewi Johansson) efter ”en intensiv bönenatt” börjat tala på ett språk som han inte förstod. Han säger själv i sina memoarer att han inte begrep vad han varit med om. Några år senare läser Pethrus i Dagens Nyheter om den engelskfödde norske metodistpastorn Thomas Ball Barratt som rest till USA för att samla in pengar till ett kyrkobygge i Oslo, men istället kommit i kontakt med en ny andlig rörelse.

Den 23-årige Pethrus reser 1907 till Oslo för att lyssna på T.B. Barratt, och blev från den stunden med i den nya rörelsen, pingstväckelsen. När han kommer tillbaka till sin församling i Lidköping och berättar om sina upplevelser blir många som lyssnar på honom gripna. Som det står i en historik: ”stora skaror blev döpta i den helige ande och talade i tungor”.

På hösten 1910 blir Pethrus föreståndare för den nybildade Stockholms 7:e baptistförsamling i Filadelfiasalen på Uppsalagatan (nuvarande Gästrikegatan). Filadelfiaförsamlingen, som den kallades, hade då 70 medlemmar. Församlingen väckte stort intresse bland många kristna. Alla personer som var troende och döpta togs emot på nattvardsfirande hos Filadelfiaförsamlingen. 1913 ledde denna öppenhet till att Lewi Pethrus och hans församling uteslöts ur Baptistsamfundet. Baptisterna ansåg nämligen att endast församlingsmedlemmar var välkomna på nattvardsgudstjänsterna.

Efter uteslutningen ökade Filadelfiaförsamlingen kraftigt i medlemsantal och nya pingstförsamlingar bildades i snabb takt runt om i landet. Pingströrelsen fick också ett andra stort namn i och med att Sven Lidman anslöt sig 1921. Lidman var författare med borgerlig bakgrund. Han var en mycket engagerande talare och kunde på ett trovärdigt sätt ta på sig rollen som omvänd syndare. Under ledning av Lewi Pethrus, den enkle mannen med den stora kraften, växte Filadelfiaförsamlingen i Stockholm snabbt. 1923 hade man 2 300 medlemmar, och runt om i landet hade vid samma tid omkring 300 fria, självständiga pingstförsamlingar bildats. En av rörelsens hörnstenar var nämligen just självständigheten, varje pingstförsamling var helt fristående och självbestämmande. Vilket förstås inte hindrade att man samarbetade i olika frågor.

***

Lewi Pethrus höll sin första morgonandakt i radio 1935. Trots sin stora utveckling i Sverige var pingströrelsen fortfarande utestängd från radiogudstjänsterna på söndagarna, veckans höjdpunkt för de troende. Den 21 oktober 1945 skulle dock Filadelfiaförsamlingen i Stockholm äntligen få hålla söndagsgudstjänst i radio. Mötet leddes av Allan Törnberg och Lewi Pethrus predikade.

Pethrus skriver själv i sina memoarer:

Vi tog för givet, att vi skulle få hålla vårt möte ungefär som vi brukade göra. Radiotjänst hade också hävdat att då även den religiösa sidan av folklivet skulle avspeglas i radion, så borde det ske på ett sådant sätt att man finge en sann bild därav. Vad borde vara naturligare, än att pingstväckelsen med sin särart också kommer till sin rätt vid en radiogudstjänst? Men en viss del av den profana pressen har inte denna åsikt. Här skall allt likriktas och alla olikheter avklippas. Varje avvikelse skall bort. Allt ska stöpas i samma form.

Det var framför allt ett inslag i den direktsända gudstjänsten från Filadelfiakyrkan som kom att väcka debatt. Som seden är i pingstförsamlingar fick alla som ville lägga fram en lapp med ett böne- eller tacksägelseämne. Man kan be församlingen om bönehjälp, eller så kan man tacka för att man tycker sig ha blivit bönhörd. Just en sådan tacksägelse lästes upp denna söndag i oktober. Den kom från en kvinnlig församlingsmedlem som varit sjuk, men som nu var fri från sin cancer tack vare församlingens förböner och Guds ingripande. Detta väckte en viss uppståndelse. Bland annat Expressen följde upp gudstjänsten genom att hänvisa till upprörda radiolyssnare som tyckte att sådan vidskepelse inte skulle få finnas i radio.

Pingstvännerna ansågs av många som lite väl extatiska, och det som kallades helbrägdagörelse gick inte hem hos dem som hade ett lite mer avmätt förhållande till Gud. Tacksägelsen tilltalade inte heller Radiotjänst, eller för den delen den läkare som påpekade att det var Radiumhemmet som botat kvinnan – och inte Gud. Slutresultatet blev att Radiotjänst beklagade det inträffade och att Pingstkyrkan, en av Sveriges största frikyrkor, tills vidare stängdes av från radiogudstjänsterna.

Lewi Pethrus konstaterade i den egna tidningen Dagen att det tydligen var tillåtet att läsa böner och be, även i radio, men att det uppenbarligen var förbjudet att tacka om man fått vad man bett om. ”Åhörarna skulle då kunna bibringas den uppfattningen, att Gud verkligen finns och att det är denna verklighet som ger bönen dess mening. Sådant anser man, att ett kulturland som Sverige icke bör tolerera.”

Lewi Pethrus hade i USA sett hur kyrkorna använde radion för sin förkunnelse, och han hade samma år startat pingstvännernas dagstidning Dagen. Han ville använda alla medel som stod till buds för att föra fram sin kyrkas åsikter i debatten, men framför allt för att predika och missionera. Radio var ett alldeles utmärkt sätt för kyrkorna att nå ut, det hade Pethrus kunnat konstatera i USA – det land som i många avseenden, inte minst trosmässiga, inspirerat honom hela livet. Men nu var alltså pingstvännerna utestängda från Radiotjänst.

I två år fick man inte medverka alls, men på hösten 1947 togs man till nåder för en enda gudstjänst. Under 1948 var ytterligare en planerad, men samma år blåste det upp till en stor strid mellan pingströrelsen två mest kända profiler – Lewi Pethrus och Sven Lidman. Den senare var besviken på både Pethrus och Filadelfiaförsamlingen och lämnade under stor uppståndelse det samfund han tillhört sedan 1921. Bråket gällde bland annat satsningen på tidningen Dagen. Lidman ansåg att Pethrus och hans anhängare satsade för mycket på saker som inte direkt hade med det andliga att göra. Man var för intresserade av att samla in pengar helt enkelt, och hade glömt bort rörelsens tidiga ideal. Brytningen mellan de två giganterna var oundviklig och Sven Lidman lämnade – eller blev utesluten, beroende på vem som skriver historien – pingströrelsen. (Han vore dock inte den har var om han inte skrev en bok med sin sida av saken, kallad Resan till domen…)

Radiotjänst avlyste nu den planerade gudstjänsten från Filadelfiaförsamlingen, med hänvisning till striden mellan Pethrus och Lidman. Då fick Lewi Pethrus definitivt nog; han kände sig förföljd och orättvist behandlad. Bäst alltså att ta saken i egna händer.

***

Under pingströrelsens årliga sammankomst Nyhemsveckan 1949 lanserade Lewi Pethrus tanken på en egen radiostation. ”Här är vi ju bundna, även om vi får använda radion. Men i Amerika exempelvis får man hyra sin tid och säga vad man vill. Det är en oerhörd tillgång. Om vi använde oss av en utländsk station, så kunde vi annonsera i alla tidningar, vilken tid man får höra de svenska pingstvännerna och de svenska pingstsångarna. Vi kunde börja med en dag i veckan. Jag tycker det vore lämpligt för oss.”

Pingstvännerna, som kände sig trakasserade av monopolföretaget Radiotjänst, samlade nu in pengar för att man skulle kunna sända från Radio Luxembourg. Vid midsommartid 1949 åkte Pethrus och pingströrelsens store sångare Einar Ekberg ner till Luxembourg för att skriva kontrakt. Allt gick bra och några dagar senare sände Pethrus ett telegram till tidningen Dagen där han meddelade att provsändningar på kortvåg skulle börja den 30 augusti.

Pingstvännernas initiativ väckte stort intresse och både Aftonbladet och Expressen skrev om den nya ”pingstradion”. På ledarplats var de bägge liberala tidningarna (Aftonbladet såldes till LO 1956) positiva. Expressen skrev den 29 juni:

Friskt och djärvt har pingströrelsen handlat då den som motdrag mot predikoförbudet i den svenska radion träffat avtal med Luxemburgsändaren om regelbundna veckoprogram. Det är oavsett alla åsikter om förkunnelsens värde den rätta gåpåaranda och initiativkraften. Därigenom får också Radiotjänst för första gången finna sig i en regelrätt konkurrens på egen mark, även det är värt att välkomna och uppskatta.

Aftonbladet gav också sitt bifall på ledarsidan, den 4 juli skrev man:

Han [Lewi Pethrus] har visat hur man bryter ett monopol. Vi har redan sagt vad vi haft att säga om den saken: pingstväckelsens utestängande från radioandakten har varit ett grovt och oberättigat monopolistiskt övergrepp. (…) Man bör vara Lewi Pethrus tacksam för att han visat åsiktsmonopolisterna vägen hem. Hans initiativ kan måhända göra mer nytta än man nu anar.

På sant kvällstidningsmanér gjorde Aftonbladet en rundfråga till 100 radiolyssnare om de ville höra pingstvännerna radiopredika. Bara åtta personer sa sig vara intresserade av detta, vilket fick tidningen att formulera rubriken Pethri klagan får ingen genklang. Inte desto mindre följde tidningarna uppmärksamt äventyret nere i Luxembourg. Lewi Pethrus hade bokat in en kvart varje tisdag klockan 19.30. Programmen skulle spelas in på skiva i Stockholm och sedan skickas ner till stationen i Luxembourg.

Inför premiären den 30 augusti var spänningen stor, runtom i landet satt tusentals pingstvänner och väntade med radionålen inställd på 49,25 m på kortvågsbandet. Expressen hade åkt hem till Lewi Pethrus och Aftonbladet besökte Einar Ekberg för att tillsammans med dem vara med om den historiska kvällen. Premiären blev dock en stor besvikelse. Knappt någonting hördes, förutom brus och avlägsen musik, samt någonstans i bakgrunden prat på tyska och franska. Flera tidningar talade om fiasko och Expressen skrev att ”bara en och annan ort i övre Norrland lär ha hört en smula”. I samma tidning sa dock Lewi Pethrus att man inte gett upp, och att detta bara varit provsändningar.

Kvalitén på sändningarna på kortvåg från Luxembourg blev dock aldrig bra. Pingstvännerna fick fundera vidare på hur de skulle organisera sin egen radio.

***

Jacques Trémoulet hade etablerat sig i branschen redan 1925 då radion i Frankrike, precis som i Sverige, var i kraftig utveckling. Han startade ett antal privata radiostationer i södra Frankrike, bland annat Radio Toulouse, Radio Agen och Radio Montpellier. Redan 1929 ansökte han och två kompanjoner om koncessionen till Radio Luxembourg, men fick den inte. Han fortsatte dock att söka efter en radio périphérique, en radiostation i en stat som är så liten att den med glädje låter entreprenörer driva radio med en lång koncession och utan en massa krångliga regler. Trémoulets stationer i Frankrike drevs under ett ständigt hot om att stängas eller nationaliseras, han ville hitta en station där man kunde sända till Frankrike utan att behöva vara orolig. Lilleputtländernas stationer slapp bråk om våglängder och sändarstyrka, dessutom var ofta skattereglerna förmånliga.

Ett tag kastade Trémoulet sina blickar mot Monte-Carlo, men det kom att bli i det lilla furstendömet Andorra, på gränsen mellan Frankrike och Spanien i den östra delen av Pyrenéerna, som han fick sätta upp den eftertraktade stationen.

Principbeslut om Radio Andorra hade tagits 1935 och två år senare fick Trémoulet koncessionen på 30 år. Den franska kommunikationsministern var inte alls belåten över att få en ny sändare så tätt inpå sitt eget territorium, men utrikesministern sa ja på uppdrag av det ena statsöverhuvudet, Frankrikes president Albert Lebrun. Det andra statsöverhuvudet, Justi Guitart, biskop av Urgel i Katalonien, hade heller inga invändningar.

Sändarutrustningen placerades på berget Pic d’Encamps och testerna började den 8 augusti, 1939. Man sände både på mellanvåg och kortvåg på katalanska, spanska och franska. Det spanska anropet Aqui Radio Andorra blev snabbt välkänt i den här delen av Sydeuropa.

Tre veckor efter premiärsändningarna startade dock kriget i Frankrike och stationen stängde tillfälligt. Man återupptog sändningarna under 1940, men i juni detta år tog man en paus i de franskspråkiga sändningarna eftersom den politiska situationen i Frankrike var så komplicerad. Sändningarna på katalanska och spanska fortsatte dock, och även de på franska kunde komma igång igen 1941.

Radio Andorra blev mycket populär bland fransmännen eftersom de annars endast hade propagandasändare att välja på. Radio Vichy var i händerna på den nazistvänliga regimen under ledning av marskalk Pétain som kontrollerade södra delarna av Frankrike och Radio Paris styrdes av tyskarna i de ockuperade norra delarna av landet. Radio Andorra blev ett andningshål eftersom man helt undvek politik, och försökte förhålla sig strikt neutrala. Man satsade istället på underhållning, och de franska lyssnarna fick försöka att för ett ögonblick glömma kriget genom musettedragspel och de för dagen mest populära varitésångerna. Ett mått på stationens popularitet är att man under 15-21 mars 1941 fick motta 7 000 vykort och postkort från tacksamma lyssnare. Merparten kom från Frankrike och Spanien, men andra var poststämplade i Schweiz, Portugal och i olika nordafrikanska länder.

Jacques Trémoulet hade motstått ett tyskt försök att ta över Radio Andorra i början av kriget, men han oroade sig för vad som skulle hända med hans stationer i det av Vichy kontrollerade Sydfrankrike. Under 1943-44 började han därför att i hemlighet montera ner radioutrustning på stationerna i Toulouse, Agen och Montpellier och förde apparaturen till Radio Andorra som därmed rustades upp och blev mindre sårbar för tekniska missöden.

När ett land varit ockuperat så är också tiden efter befrielsen fylld av plågsamma uppgörelser. Frankrike efter kriget var inget undantag. Precis som Jacques Trémoulet räknat med så fick hans radiostationer i södra Frankrike inte fortsätta sin verksamhet – men det var inte det värsta. Han anklagades för samröre med tyskarna och dömdes i slutet av november 1946 av domstolen i Toulouse, i sin frånvaro, till döden. Samtidigt försökte de franska myndigheterna ännu en gång tysta Radio Andorra, och dra in koncessionen – men detta förhindrades av det andra statsöverhuvudet, biskopen av Urgel.

När fransmännen inte lyckades med att stoppa sändningarna så frös man istället tillgångarna för Trémoulets annonsbolag i Paris. Två nya annonsbolag bildades, men även deras konton blockerades. Jacques Trémoulet inledde då ett samarbete med de två bolag som låg bakom Radio Luxembourg, och den framgångsrika sändaren öppnade upp en front i söder genom att sända ut flera av sina program över Radio Andorra. En programrubrik från 1947 var Ploum, ploum, tra-la-la och jag tror inte man behöver kunna franska för att förstå att det handlade om lättare underhållning.

Den franska regeringen var dock fortfarande inställd på att försöka få stopp på sändningarna. Under en period stängde man till och med gränsen mellan Frankrike och Andorra för att förhindra att band, skivor och annat kom till stationen. Under maj 1948 satte man också in en störsändare som sände från franskt territorium i närheten av Bordeaux. De franska telemyndigheterna hävdade att Radio Andorra inte hade en legal våglängd.

I december 1948 stämde Trémoulet sitt hemlands regering för att få stopp på alla trakasserier. En domstol i Paris gick på Trémoulets linje och beordrade att störsändarna skulle upphöra senast den 9 maj 1949. Domen överklagades till appellationsdomstolen i Paris, som bekräftade att störningarna av Radio Andorra inte bara var olagliga – utan också stred mot konstitutionen.

Under våren 1949 frikändes också Trémoulet slutligen från anklagelsen om samröre med fienden under andra världskriget. Det fanns inga belägg för anklagelsen konstaterade domstolen. Under alla sina problemfyllda år hade fransmannen fortsatt att satsa på radiostationer. I franska Antillerna, i spanska delen av Marocko och i den internationella enklaven Tanger där Trémoulet hade tre stationer: Radio Africa Tanger, Radio Inter Africa och Radio Africa Maghreb. Han hade fortfarande kvar ägandet i Radio Andorra, men satsade nu framför allt sina krafter på Tanger.

***

Eftersom Jacques Trémoulet hade mycket goda kontakter med Radio Luxembourg, där pingstvännerna från Sverige under 1949 provsänt program, så kom han kontakt med Lewi Pethrus och hans församlingar. Trémoulet erbjöd pingstvännerna från Sverige att sända över Radio Andorra, ett erbjudande som de tacksamt accepterade efter misslyckandet med Radio Luxembourg. Premiärdatum för provsändningarna från Andorra bestämdes till den 3 oktober 1950.

Program spelades in i Stockholm och skickades per post till Andorra, men banden kom aldrig fram. Ett nytt försök gjordes – med samma resultat. Ingen förstod riktigt vad som var problemet. Tids nog uppdagades att en grupp medborgare i Andorra, goda katoliker allihop, blivit upprörda över att ett protestantiskt samfund (med Jesus som huvudperson i stället för jungfru Maria) skulle sända radio från det lilla furstendömet. Andorra var heller inte större än att man kunde prata med kamraterna på postkontoret så att programbanden från Stockholm på ett bekvämt sett försvann.

Men tro inte att Lewi Pethrus gav sig. Drömmen om en egen radiostation levde vidare. Nästa steg blev en för tiden sensationell idé som Lewi Pethrus beskriver så här i sina memoarer: ”En tanke som vi rätt länge arbetade med, var att lägga en radiostation ombord på en båt utanför tremilsgränsen.” Kanske hade pastor Pethrus hört talas om fartyget Courier som från augusti 1952 sände Voice of America på både kort- och mellanvåg från sin plats utanför Rhodos. Rent idémässigt var alltså Lewi Pethrus och pingstvännerna före Peer Jansen och Radio Mercur, för att inte tala om Radio Nord.

I Aftontidningen den 2 september 1953 rapporteras att Pingstkyrkan för 200 000 kronor köpt den 62 meter långa ångbåten s/s Aeolus, byggd 1884 vid Lindholmens Varv i Göteborg. Från 1909 ägdes fartyget av Rederi AB Svea och gick på olika rutter i Norden, bland annat linjen Stockholm-Malmö-Köpenhamn. Hon tog cirka 470 passagerare och opererade mest i Östersjön, även om hon då och då kunde göra utflykter till Norges västkust. 1910 var hon t ex utchartrad för en färd till Spetsbergen med en internationell geologisk expedition. Från 1911 och framåt gick hon från Stockholm till olika östersjöhamnar.

Men nu skulle Aeolus alltså bli radiobåt, under namnet IBRA – en förkortning för International Broadcasting Association, det bolag som pingstvännerna bildat. Man köpte också den mindre motorbåten m/s Jenny, och en fastighet i Saltsjöbaden där man skulle ha studio. Hela tiden var man dock lite tveksam till det här med en båt. Lika lite som männen bakom Radio Mercur eller Radio Nord tyckte man att man gjorde något olagligt, det var inte där problemet låg. Svårigheterna var av rent sändarteknisk natur. Även om man fick allt att fungera ombord på det nyinköpta fartyget så skulle man inte nå så långt som man ville. IBRA Radio var framför allt ett missionsföretag och hade som mål att komma åt maximalt antal människor över så stora delar av världen som möjligt.

Parallellt arbetade därför pingstvännerna vidare med idén om en landbaserad sändare. Kanske hade Jacques Trémoulet dåligt samvete för sina protestantiska vänner i Skandinavien, för när han föreslog dem att köpa in sig i en av hans radiostationer i Tanger så påpekade han särskilt att full religionsfrihet rådde i den internationella frizonen. Pastor Pethrus hade vid det här laget övergett planerna på att sända från en båt. (s/s Aeolus såldes1956 till ett företag i Ystad för upphuggning.)

Vid den här tiden, vi är nu framme vid 1954, fick inte längre nya radiostationer anläggas i Tanger. Men pingstvännerna inbjöds av direktör Trémoulet att köpa in sig i hans bolag Capec som ägde Radio Africa Tanger. Pengar var inte något problem eftersom de offervilliga pingstvännerna efter utestängningen från gudstjänsterna i Radiotjänst samlat in nästan två miljoner kronor till en egen radiostation.

Jo, pengar blev ett problem. Riksbankens valutakontor sa nämligen nej till IBRA Radios ansökan om att föra ut pengar ur landet. Anledningen till avslaget var att pengarna skulle användas för att köpa in sig i en utländsk radiostation, och i Sverige hade vi som bekant monopol.

IBRA överklagade då till regeringen. I augusti fick Lewi Pethrus en inbjudan från statsminister Tage Erlander om att komma och diskutera dels radiofrågan och dels regeringens avslag på en ansökan om statsbidrag till pingströrelsens folkhögskola Kaggeholm. Pethrus träffade förutom Erlander också kommunikationsministern och ecklesiastikministern för samtal, och bjöds på middag av den socialdemokratiska partistyrelsen i Rosenbad.

Pethrus var optimistisk i radiofrågan, eftersom han nu fått framföra sina synpunkter till landets ledande politiker. Men regeringen sa nej till överklagandet. Pingströrelsen fick inte föra ut pengar för sin radiostation. Eftersom man i juni skrivit på kontrakt med Jacques Trémoulet om att bekosta två nya kortvågssändare vid hans station i Tanger var saken verkligt bekymmersam för pingstvännerna.

Saken blev riksdagsfråga då två interpellationer under hösten 1954 ifrågasatte riksbankens och regeringens hantering av frågan. I debatten i riksdagen framträdde både Erlander och finansminister Per Edvin Sköld, frågan betraktades alltså som tillräckligt principiellt viktig för att skicka fram de verkliga tungviktarna. Bägge de socialdemokratiska statsråden försvarade riksbankens agerande genom att peka på att IBRA var ett försök att införa kommersiell radio och bryta den rådande ordningen, dvs Radiotjänsts monopol. Riksbankens agerande var därför helt i sin ordning.

Pingstvännerna var upprörda över att valutaregler användes som ett försök att stoppa deras planerade missionsradio. Argumentet att stationen skulle vara ”kommersiell” bet inte heller särskilt väl – varför, frågade man sig, fick man då föra ut pengar för att köpa in amerikansk gangsterfilm och tecknade serier? Men ingenting hjälpte. Pingstvännerna fick inte ta med sig sin pengapåse för att bygga ut Jacques Trémoulets station i Tanger.

Pingströrelsens planer på att starta en radiostation utanför Sverige gick inte obemärkt förbi i de svenska tidningarna. De liberala tidningarna stödde pingströrelsen. Aftonbladet skrev t ex:

Att en stor andlig folkrörelse måste gå i landsflykt för att fritt kunna förkunna evangelium genom radion är under alla förhållanden en skam. (…) För vår del vill vi säga att pingströrelsens försök att bryta radiomonopolet borde göra rörelsen förtjänt av varje frisinnat tänkande människas tacksamhet.

Morgon-Tidningen (s) stödde däremot regeringen med argumentet att om pingströrelsen fick sin vilja igenom så skulle ju också andra grupper – både religiösa och politiska – kunna ”kräva” samma förmåner.

Till slut löstes saken temporärt så att pingstvänner i USA, många av dem med svenskt ursprung, skickade pengar till IBRA i Tanger. Offervilliga svenska pingstvänner kunde heller inte förhindras att sända postanvisningar med en årlig medlemsavgift till IBRA Radio Federation i Tanger. Tiotusentals sådana avier anlände till Nordafrika och det sägs att ett av de tre postkontoren i Tanger fick byggas ut på grund på grund av de svenska pingstvännernas offervillighet.

***

Nu gällde det först och främst att anlägga de två kortvågssändare som skulle användas för IBRA:s sändningar (man fick också genom ett tilläggskontrakt med direktör Trémoulet hyra in sig på hans mellanvågssändare några timmar om dagen). Under första halvåret 1955 byggs de nya sändarna upp i närheten av Tahardatz, den s k Piratkullen, vid atlantkusten i den internationella zonen söder om själva staden Tanger. Masterna och det lilla stationshuset, inte större än ett garage, byggs av inhemska marockanska arbetare som till vardags är fåraherdar. Det går bra, den enda större incidenten är att de två kilometer kopparkabel som grävts ner som jordkabel inte fungerar när man testar. Man upptäcker då att någon hade grävt upp delar av den fina kopparkabeln och förmodligen sålt den till skrothandlarna på basaren i Tanger.

Sista veckan i juli 1955 var allt klart för provsändningar, och det officiella öppnandet av stationen bestäms till fredagen den 29 juli. På måndagen samma vecka har Lewi Pethrus presskonferens i Stockholm där tidningarna informeras om den kommande radiopremiären. På eftermiddagen sätter sig den sedan den 71-årige pingstledaren på ett Air France-plan på Bromma för att via Paris ta sig till Tanger, där han är framme på tisdag eftermiddag.

Flera av de svenska dagstidningarna är fortsatt nyfikna på pingstvännernas nya radio, trots de tidigare misslyckandena. Och i den egna tidningen Dagen skruvas förväntningarna förstås upp ordentligt. Många kaféer annonserar om ”IBRA-avlyssning med bakelse”, och i pingstvännernas tält och kyrkor står radiomottagarna beredda.

Klockan 18.15, svensk tid, den 29 juli 1955 kan så en mycket rörd Lewi Pethrus förklara den nya stationen invigd. ”Detta är ett Guds verk. Det är Han som påverkat människor så att dessa nya och stora möjligheter till verksamhet öppnats. Må Han också ge oss nåd och kraft att gå in genom den öppna dörren och till Hans ära och människors frälsning utnyttja de nya, stora möjligheter som härmed lagts i Guds folks händer. Med denna önskan och bön och med innerlig tacksamhet till Gud och våra trofasta vänner och understödjare förklarar jag härmed IBRA Radio Africa Tanger öppnad.”

Jacques Trémoulet stod nöjd bredvid pingstpastorn från Sverige i det lilla radioskjulet i Tanger. Sju års kamp för en egen radiostation var över för Lewi Pethrus och hans medarbetare. Nu kunde man också höra programmen hemma i Sverige, om än på den lite knastriga kortvågen.

***

Redan från början var IBRA Radio en ambitiös station som sände på flera språk. Självklart hade man en kristen profil, men inte ur ett snävt pingströrelseperspektiv. Man bemödade sig om att vara ekumeniska, och i ett av de allra första programmen var t ex ärkebiskopen Yngve Brillioth med. Olika sorters musik hördes på stationen, och man försökte också finna de allmängiltiga programidéerna: program för barn, husmödrar och bilister, t ex. IBRA var heller inte främmande för sponsring, i programmet Premiärkaffestunden spelade den populära sångerskan Karin Juel skivönskningar. Och så hade förstås Lewi Pethrus ett eget program en halvtimme i veckan, på fredagskvällarna.

Sändningarna startade klockan 17.45 och avslutades klockan 23.00. På söndagarna började man redan klockan 13.45. Huvudredaktionen för IBRA låg på Sveavägen i Stockholm och när man väl kommit igång på allvar arbetade här 18 personer. Även om svenska var huvudspråket på stationen, så sände man redan under första året på åtta språk. Antalet ökade sedan år för år, för att 1959 vara uppe i 23 språk på kortvåg.

IBRA blev också helt klart ett alternativ till Sveriges Radio, även om man förstås inte på allvar kan kalla stationen för en utmanare till monopolradion. Så stor var i varje fall IBRA att programtidningen Röster i Radio varje vecka presenterade programtablån för pingstradion. Men det fanns ett bekymmer för IBRA Radio. 1956 skulle Tanger återförenas med resten av Marocko och förlora sin status som internationell zon. Man anade att detta också skulle påverka de nio radiostationer som fanns runt staden.

IBRA Radio i Tanger utvecklades år från år, flera timmar sändes och på fler språk. Efter Tangers infogande i Marocko 1956 stod det dock klart att radiostationen levde på lånad tid. Så småningom kom ett dekret från den marockanska regeringen som fastställde att den 31 december 1959 skulle all utländsk radioverksamhet i Tanger upphöra. Pingstfolket började att steg för steg montera ner sina sändare vid Piratkullen. I början av december 1959 var IBRA:s direktör Karl G Ottosson i Paris för förhandlingar med Jacques Trémoulet. Herrarna hittade dock ingen utväg.

Några dagar senare samlades styrelsen för IBRA Radio till krismöte hemma i Stockholm. IBRA, som vid den här tiden sände på 23 språk på kortvåg till stora delar av världen, hade blivit just den missionsradio som Lewi Pethrus och hans medhjälpare drömt om – en spridare av Guds ord i världen, kombinerat med reportage och smakfull underhållning. Nu skulle kanske snart allt vara över. Hela ansträngningen och allt man byggt upp vore förgäves.

Men männen i IBRA:s styrelse har läst de svenska tidningarna. Nu vänder man sig till Jack Kotschack för att få hjälp. Skulle inte IBRA få hyra in sig hos Radio Nord, mellan t ex klockan 21.00 och 06.00? Man kan betala bra för sig. Men Jack säger nej. Han har tidigt bestämt sig. Religion och politik ska inte förekomma på Radio Nord.

     QSL-kort från IBRA och Lewi Pethrus.